Årets fältsäsong på Sotrasambandets lokal 13 har varit något av en berg- och dalbana. Dels har vi fått undersöka intressanta stenålderslämningar, men dels också varit tvungna att brottas med komplicerade lagerföljder, överlappande strukturer, och sentida störningar.
Ben och yxor i neolitisk avfallshög
Säsongen inleddes med vidare undersökningar på den avfallshög från yngre stenåldern (neolitikum) som identifierats föregående år. Denna struktur består av ett svart och tjockt täcke av sotig jord och eldsprängd sten, och har daterats till mellan 3300-3600 f.Kr. Fynden som gjordes i år inkluderar pilspetsar i skiffer, ryolit och flint, keramikfragment samt slipade bergartsyxor- och mejslar. De senare ger intryck av att vara i fullt brukbart skick, med fortsatt skarp egg och man kan fråga sig varför de har lämnats kvar på platsen. Särskilt viktigt är dock de stora mängder bränt ben som dels kom ur avfallslagret, men som framförallt kunde knytas till en väldefinierad kokgrop i lagrets norra del. Avfallslagret i högen ligger inklämt mellan större stenblock, tätt intill den forna stranden, som idag är ca 10 m.ö.h.
Isabel Furesund tar prover ur den neolitiska kokgropen i avfallshögen
På lokal 13 har yxorna normalt hittats i form av fragment. I det neolitiska kulturlagret påträffades dock några kompletta slipade yxor
Problematiska bevaringsförhållanden
Under slutet av äldre stenåldern bestod stranden på lokalen av en strandvall av grovkornigt grus och stora stenblock, och det är i anslutning till denna som den mesolitiska bosättningen, som har daterats till 5500-4400 f.Kr, återfinns. Det är framförallt i direkt anslutning till de större blocken, samt till bergspartier, som lagren är mer välbevarade. Vi utgår från, att även om det bevisligen har varit en långvarig och intensiv mesolitiskt bosättning i området, så ser vi endast fragment av denna, då området verkar ha använts rätt intensivt i modern tid.
Detta blev särskilt tydligt, då vi undersökte de mer stenfria ytorna. Här påträffades flera eldstads- och stolphålsliknande strukturer, även inkluderande stenåldersfynd, men vi var tvungna att konstatera att många av dessa är resultat av stenröjning i modern tid. Då större markfasta stenar har dragits upp nära stenåldersbosättningen, så har kulturlager och matjord rasat ner i botten av den grop som bildas. Ofta stötte vi på luftfickor långt ner i jordlagren, vilket är ett tydligt tecken på att området omrörts på detta sätt. De backamurar, som ligger i nära anslutning till vårt fält, vittnar ju också om att området använts intensivt även efter stenåldersbosättningen. Samtidigt så har backamurarna också i sig själva delvis fungerat som buffertzoner, intill vilka lämningar från stenåldern kunnat bevaras i högre grad. Framförallt så är det spännande med ett antal större gropar, fyllda med strandvallens grus och innehållande mesolitiska fynd. Funktionen på dessa är ännu oklar.
Det kommer att bli ett utmanande arbete, men när fyndbilden, lagerföljder och inte minst naturvetenskapliga prover i efterhand pusslas samman, så kommer de viktiga fyndsammanhangen att utkristalliseras från störningar och sentida händelser.
Många strukturer, bland annat dessa mörka fläckar med koncentrationer av eldsprängd sten, på ytan förvillande lika eldstäder och stolphål, visade sig ofta vara en blandning av kulturlager och matjord som rasat in, ibland även innehållande plast eller annat modernt material
Backamurarna i området innehåller stora mängder sten som röjts från ytan. Intill den närmaste backamuren fanns mesolitiskt kulturlager bevarat, bland annat innehållande fiskesøkker
Paulina Blaesild undersöker ett dike fyllt med mesolitiskt kulturlager. Detta har förmodligen varit del av en större, gropliknande struktur, som sedan förstörts av ett fallande träd